Skogsren

Rangifer tarandus fennicus 

De vetenskapliga namnen på djurarter innehåller av hävd geografiska referenser till områden där arten är vanlig eller där den för första gången beskrivits vetenskapligt. Finland har fått den här hedersbetygelsen för två underarter: den nordliga skatan som förekommer i Europa, som på latin heter Pica pica fennorum, och skogsrenen, som också kallas skogsvildren, Rangifer tarandus fennicus. Skogsrenen finns bara i Finland och Ryssland.

 

Skogsrenens och människans gemensamma vandring

Skogsrenen vandrade till Finland i slutet av istiden, när isen drog sig undan, sannolikt redan för 5 000 år sedan. Då utvecklades vildrenen till skogsren och anpassade sig till en skogsmiljö. Efter bytesdjuren följde jägarna, det vill säga rovdjur och människan, till Finland. Skogsrenen har länge haft en viktig roll för den finska kulturen, och den var fornfinnarnas viktigaste villebråd. Arten förekommer också till exempel i hällristningar och nationaleposet Kalevala, och många gamla finska ortnamn innehåller ord för skogsren. Fornfinnarna följder skogsrenarnas årscykel i hopp om föda, och på så sätt uppstod det ett nytt näringsfång, renskötseln. Inledningsvis jagades skogsren med fångstgropar. Befolkningen i Finland växte emellertid och fångstmetoderna utvecklades, vilket ledde till att arten minskade kraftigt. I Finland utrotades skogsrenen nästan genom jakt i sekelskiftet 1900. Det blev en positiv överraskning när skogsrenen började återvända från Ryssland till finska sidan under 1950-talet. Senare flyttades skogsrenar till även Suomenselkä. Återintroduktionen lyckades väl, och de utplanterade individerna bildade en livskraftig stam. Numera finns det cirka 750 individer i Kajanaland och omkring 1 500 individer i Mellersta Finland och Suomenselkä. Skogsrenen är ett viltdjur i Finland, men får enbart jagas med tillstånd och antalet individer som får fällas är ytterst litet.

 

Skogsren eller tamren?

Alla renar och kariboer är av samma art (Rangifer tarandus). Också skogsrenen är en underart till renen. Skogsrenen och tamrenen liknar varandra väldigt mycket och det kan vara svårt att särskilja dem på utseendet. De kan fortplanta sig med varandra, även om tamrenen härstammar från fjällrenen, inte från skogsrenen. Till det yttre skiljer sig skogsrenen från renen främst genom sina längre ben, som ger den ett något fyrkantigt utseende. De långa benen är väl anpassade till det tjocka snötäcket i barrskogarna i norr. Skogsrenen är större än tamrenen, den har längre ben och dess horn är mer upprätta. De smärtare hornen är mer lämpade för tätvuxen skog. Skogsrenen har dessutom en längre nos, och den ger ett mer gracilt intryck.

 

Utbredning

Skogsrenen finns bara i Finland och Ryssland. Skogsrenbeståndets tillbakagång beror på flera faktorer. En given faktor är att rovdjursstammarna, såsom varg, har ökat. En annan betydande faktor är att skogsrenen förökar sig långsamt, vilket betyder att stammen inte återhämtar sig så lätt. Dessutom hotas den av habitatförändringar (t.ex. torrläggning av våtmarker), tjuvskytte och i någon mån också sjukdomar och parasiter.

 

Små kalvar

Vintertid söker skogsrenen skydd på isbelagda sjöar, där de inte kan överraskas av rovdjur. Om somrarna håller de ofta till i kärrmarker och om vintrarna på lavmoar. Renarnas brunst infaller under hösten. Då samlas skogsrenarna i stora flockar. I sådana flockar finns det en ledande hane och flera vajor, det vill säga renkor. I april–maj förflyttar sig renkorna till våtare kärrmarker för att kalva. Renkorna får en enda kalv i slutet av maj, eftersom födan ännu under vårvintern är knapp. Ko och kalv rör sig till en början på tumanhand innan de ansluter sig till den övriga flocken med vajor och kalvar.

 

Flocken

Skogsrenar lever i mindre flockar än tamrenen. Sommartid rör de sig i små grupper eller till och med ensamma. Flockstorleken ökar igen till vintern. Ett knäppande ljud från klövarna leder bidrar till att flocken hålls ihop. Vit päls runt svansen bildar en ”backspegel” som syns också när det är mörkt och hjälper kalvarna att hålla sig intill modern. En fördel med en stor flock är mindre mängder myggor, svidknott, knott och bromsar. Mitt i flocken håller sig ofta de individer som står högst i rang i den sociala hierarkin. Där är de nästan helt skyddade mot insekterna. Varför rör sig då skogsrenar ändå hellre i mindre flockar? Skälet är sannolikt en anpassning till rovdjur. Hos skogsrenar kommunicerar inte kalvarna och vajorna ljudligt, vilket tam- och fjällrenar gör. Sådant beteende skulle kunna bli ödesdigert eftersom det drar till sig rovdjur som kan komma farligt nära kalvarna där de tar skydd av skogsvegetationen.

 

Horn

Såväl hannen, som kallas tjur eller sarv, och honan, som kallas ko, vaja eller simla, har horn som består av ben alltigenom. Sarvarna fäller sina horn efter brunsten, i december; korna först efter kalvningen i maj–juni.

 

Vandringsleder

Renar är kända för sina vandringar. Också skogsrenarna i Finland vandrar långa sträckor i jakten på goda betesmarker – ibland ända över på ryska sidan. Efter brunsten vandrar renarna till vinterbetesområdena. Djuren går på rad och lämnar spår efter sig i snön, eftersom de då kan spara mer energi än om alla pulsar genom snön.

 

Skarptluktsinne

Skogsrenen kan hitta lavar under ett meterdjupt snötäcke. När renen känner en tillräckligt stark doft av lavar, börjar den skrapa i marken och gräver fram laven under snön. Utöver lavar äter skogsrenen bland annat även olika ris, gräs, kärrväxter, trädlöv och svampar.

 

MetsäpeuraLIFE

Ähtäri Zoo deltar i projektet Metsäpeura LIFE, vars främsta syfte är att arten ska återintroduceras i sitt ursprungliga utbredningsområde söder om Suomenselkä. Skogsrenen hör till Finlands ursprungliga fauna, men den jagades nästan till utrotning under slutet av 1800-talet. Inom det pågående skogsrensprojektet försöker man stärka den naturliga stammen genom att återintroducera individer som fötts upp i djurparker i naturen. Efter att de hållits i acklimatiseringshägn flyttas skogsrenarna till nationalparkerna Seitseminen och Lauhanvuori. I acklimatiseringshägnen får renarna under mänsklig uppföljning och i skydd mot rovdjur träna på att klara sig i det vilda. Djurparker spelar en stor roll för projektet eftersom nästan alla stamdjur i acklimatiseringshägnen har fötts i djurparker. Under 2019 testade man att introducera de första individerna i det vilda. Efter en acklimatiseringsperiod på fem år är förhoppningen att det i bägge de här nationalparkerna ska finnas skogsrenstammar på några tiotal individer som med tiden blir fler. Inom ramen för projektet stärks också det lilla renbeståndet i Karstula i Etseri. Metsäpeura LIFE pågår i sju år (2016–2023). Utöver återintroduktionen fokuserar man under den här perioden också på att stärka stammen och vidta åtgärder till stöd för dess utbredning. Dessutom uppföljs stammens utveckling. Till exempel kommer skogsrenens habitat att restaureras inom projektet, och anvisningar för skogsägare ska utarbetas så att de kan beakta skogsrenen i samband med åtgärder på ekonomiskog.

Läs mer på www.suomenpeura.fi (på finska eller engelska).

 

Skogsrenarna i Ähtäri Zoo

Det pågående LIFE-projektet är långt ifrån det första att försöka återintroducera skogsrenar i artens tidigare habitat. Kring årsskiftet 1980 flyttades två sarvar och åtta vajor från Kajanaland till ett acklimatiseringshägn i Suomenselkä. En del av vajorna var dräktiga. De första av de här renarnas avkomma släpptes ut i det vilda 1981. Fram till att projektet upphörde 1984 hade redan över tjugo individer som fötts i djurpark introducerats i naturen. Under den här perioden hade också de frisläppta renarna förökat sig i naturen, och det fanns cirka fyrtio individer i Suomenselkä. Idag är stammen där rentav starkare än den i Kajanaland, vilket visar att miljön i Suomenselkä passar renarna. Också renar från Ähtäri Zoo har återintroducerats i naturen. Under 1989–1993 frisläpptes totalt fjorton individer, och efter en del initiala vandringar har stammen etablerat sig i området kring Etseri, Soini, Karstula och Alajärvi. Numera består stammen i området av ett tjugotal individer, och bland annat det här beståndet försöker man just nu stärka inom ramen för det pågående LIFE-projektet. Återintroduktion av skogsren i naturen har långa traditioner i djurparken.